En fruktansvärd plats

Atlantendyningen som till havs är lång och mjuk reser sig till en brakande bränning på stranden. Vi nästan surfar in genom den smala öppningen i piren till hamnen Asilah i Marocko. Hamnen är flera hundra meter lång, men bara vid ett fåtal meter av kajen är det tillräckligt djupt för oss vid lågvatten. Det är naturligtvis här de största fiskebåtarna ligger.

Det ligger en spansk segelbåt utan på tre fiskebåtar. Vi förtöjer på sidan av segelbåten och efter bara några minuter får vi själva två fiskebåtar på sidan.

"Det är en fruktansvärd plats det här", säger mannen på den spanska segelbåten. "Fiskarna här är oförskämda och ovänliga. Det finns ingen service här. Inget vatten eller elektricitet".

Jag pekar på vårt vindkraftverk. "Vi behöver ingen ström från land, och vatten kan vi hämta i dunkar om det behövs."

"200 kr kostar hamnavgiften här. Jag kommer inte att betala. Det är helt orimligt", skäller spanjoren. "Det är en osäker plats för din fru och dina barn. De kan inte gå runt här själva."

Jag är bestört. Vi har bara en veckas erfarenhet av Marocko från miljonstaden Tanger, men alla vi träffade där var vänliga och välkomnande. Faktiskt så gästvänliga att jag aldrig varit med om något liknande. Men då förtöjde vi inte på sidan av de lokala fiskebåtarna.

"Var försiktig så att ingen kommer ombord på båten", fortsätter spanjoren. "Du kan inte lita på dem."

Fisken kommer till marknaden via Anna Lisa

Jag tittar på de två fiskebåtarna på vår sida. De har redan börjat bära hinkar med fisk över vårt fördäck och in i land. Så jag går ner och diskuterar det hela med Margareta. Ska vi fortsätta 100 sjömil till Rabat, där den närmaste marinan är? Eller ska vi förtöja utanpå de smutsiga fiskebåtarna och riskera en utskällning och en dålig vistelse?

"Det är ett äventyr", säger jag till Margareta. "Om vi ​​nu är vänliga och välkomnande ..."

"Vi seglar bara vidare, om det verkligen är så illa", svarar Margareta.

Så jag går till polisen för att få stämplat våra pass (det måste göras i varje hamn). Jag hälsar på alla fiskare på vägen och de vinkar och frågar intresserad om vart vi kommer ifrån.

Hamnkontoret

På hamnkontoret pratar vi lite innan vi kommer till det allvarliga. "65 dirham kostar det per natt”, säger hamnkaptenen till sist. 65 dirham är knappt 60 kr; under en tredjedel av det spanjoren fick betala.

När jag kommer tillbaka till Anna Lisa sitter Margareta och barnen och äter mellon. "Vi fick det av fiskarna", säger de. Senare får vi fina korallbitar och när vi går upp i staden hälser fiskarna på oss igen. De undrar om vi vill ta bilder av dem på fiskmarknaden.

På fiskmarknaden träffar vi fiskarna igen.

Detta är en av poängen i min bok Hold kæft og rejs: Ta rykten med en viss skepsis, både de mycket positiva och de mycket negativa. Om vi ​​hade låtit oss skrämma av spanjorens dåliga erfarenheter, hade vi inte fått de bra. Vi bestämde oss från början att vi skulle ha en bra vistelse - och fick det. Spanjoren fick troligtvis också den behandling han hade bestämt sig för.

Thomas Veber