Megayacht och pocket cruiser
Sandy Island ser med sin finkorniga korallsand, och palmer som viskar i passatens konstanta vind, ut precis som vi drömde om innan vi började att segla till Karibien: Ett paradis.
I går hade vi hela den bländande sandstrand för oss själva, men i dag verkar det som om något händer. En ribbåt har med ett vrål som avslöjar en inombordsmotor med tio gånger så mycket hästkrafter som Anna Lisa, satt iland så många människor att det skulle ha mångdubblat antalet invånare på en genomsnittlig skärgårdsö. De är inte där för att i badbyxor njuta av det klara varma vattnet eller skuggan från palmernas ljusgröna blad. Som hårt arbetande bin, är de alla upptagna med att sätta upp paviljonger och bära iland kylboxar och fat med mat på.
Ön är högst en halv kilometer lång och det är svårt att undvika rusningstrafiken av snabba ribbåtar mellan stranden och den 80 meter långa motoryacht som ligger uppankrad en sjömil bort. Vi drar upp vår jolle en bit från myrstacken av män och kvinnor som alla bär beiga shorts och vita t-shirts. Lukten av hummer från grillen får våra snabbt bredda bullar med ost att verka mycket tråkigare än de egentligen är.
Även om vi bara vill koppla av och njuta av palmer, blå himmel och turkost vatten, kan vi ändå inte låta bli att observera vad som händer vid paviljongerna. Det börjar lugna sig. En man tar bort några stenar och korall bitar som ligger på stranden och en annan krattar sanden, så den ser orörd ut. Slutligen sätts två solstolar och ett parasoll upp.
Så kommer ribbåten igen. Det är första gången som de åkande inte bär beiga shorts och vit t-shirt. Det är tre barn med föräldrar och farföräldrar. De hjälps respektfullt i land där den uniformerade besättningen också snabbt hittar strandleksaker åt barnen, SeaBobs och kajaker finns till de vuxna.
Den äldre kvinnan promenerar längs stranden och passerar oss. Vi hälsar och hon hälsar tillbaka. Tjugo meter bakom henne går en man med mörka solglasögon och en snäcka i örat. Vid paviljongerna sätts ett beachvolleybollnät upp, men det verkar inte som om någon vill spela. Ribbåten kommer tillbaka från en ny tur från moderskeppet, den här gången med en massagebänk.
Sedan kommer den yngre kvinnan. Hon har också mörka solglasögon, men hennes leende är så varmt som den karibiska solen.
"Har ni seglat hit?" frågar hon.
Vi nickar och berättar lite om resan. Nyfikenheten kring den stora showen på stranden river i oss som passat-vinden drar i de gröna palmbladen. "Är du på ett kryssningsfartyg?" frågar jag, trots att jag vet att det är en privat yacht de kommer ifrån.
"Nej", skrattar hon och pauser. "Det är bara en båt."
Jämfört med deras båt, är det nog vår Anna Lisa som är "bara".
"Vi har flugit hit", fortsätter hon. "Vi är inte här så länge. Bara ett par veckor."
Något senare kommer hon tillbaka med sin egen dotter, och de talar med Mathilda och Troels om vad det bästa har varit på vår segling. Farmorn kommer med sin livvakt tjugo meter bakom sig. "Ni ska akta er för solen", säger hon med en sann farmors omsorg. "Är ni insmorda i solkräm?"
Jag tror att de kanske är lika intresserade av oss som vi är av lldem. Våra världar är helt annorlunda, men vi är bara människor som råkar träffas på samma öde bounty-ö.
"Vill ni prova våra SeaBobs?" frågar barnet.
Vi vuxna småpratar en liten stund när Mathilda och Troels kör runt på de små elektriska vattenskotrarna. Jag är glad att det inte är de mest solblekta badshortsen jag har på mig i dag. Detta är människor som är goda för så många miljarder dollar, att en Öresundsbro endast skulle vara en mindre investering. Jag känner mig som en underdog, men det finns ingenting i deras kroppsspråk, tonfall eller ord som får mig att känna på det sättet. Tvärtom. Det var några fler fördomar som försvann den dagen på Sandy Island, men det kommer också en viktig insikt:
Vi är bara människor som råkar träffas på en strand. Även om vi långt ifrån har samma ekonomiska resurser, så känner jag mig inte fattigare av den anledningen: Vi har faktiskt råd att stanna på Sandy Island nästan så länge vi vill.
