På lågtryckens motorväg
“Framåt torsdag kommer ett lågtryck från NV och drar in och passerar Bermuda! Det viker sen av rakt österut! Gå inte för långt norrut.” Vi har seglat i en vecka och har fortfarande 1600 sm till Azorerna när vi får ett SMS från Johan på vår lilla satellitsändare.
Det kommer ofta mer vind än de lovar, så vi börjar förbereda oss för hårt väder.
"Du vet att du kommer att vara mycket vaken, om vi får hårt väder", säger Margareta, när jag sitter i sittbrunnen och njuter seglingen som fortfarande är bra. Jag sover därför lite extra. Vi tar en dusch (det vill säga tar hinkar med havsvatten och häller över oss). Jag bakar pølsehorn så vi har färdigmat. Vi ändrar vår nordliga kurs till rakt österut, så fören nu pekar mot Dakhla i Västsahara i stället för Horta på Azorerna. Vi hoppas att vi kan hålla oss på kanten av lågtrycket.
Vi ser hur vädret förändras, och några dagar efter har vi tre rev i storseglet och bara några kvadratmeter fock ute. Molnen bakom oss är massiva. Under några av dem lyses havet upp av blixten. Jag sätter åskledare på riggen och lägger våra surfplattor med reserv-sjökort och vår satellitsändare i ugnen. Om blixten slår ner i Anna Lisa kommer all elektrisk utrustning troligtvis gå sönder. I ugnen, som är av stål, skyddas det.
Vi har seglat 1070 sjömil och har 1300 sjömil kvar. Vädret är grått. Då och då kommer ett ordentligt regnväder. När jag ligger i kojen märker jag hur vågorna kraschar in i sidan. Bang. Anna Lisa slåss ur kurs och vattnet forsar ner i sittbrunnen. Vi har stängt av in till kajutan, så att vattnet inte kan fortsätta in i båten. Var tionde minut öppnar den som har vakt och kollar att allt är ok, och att inga fartyg är i närheten. Så kan vi gå ner i värmen igen. Storseglet tas ner och bara en liten bit av focken gör att vi fortfarande seglar.
Margareta kliar mig i håret för att väcka mig till min nattvakt. "God morgon. Klockan är 22:45".
I framtiden kommer jag att koppla ihop det med att bli kliad i håret med något obehagligt. Att det är kallt och mörkt, att jag måste vakna och att det blåser. Jag är trött, men tar på mig byxor och tröja. Seglarbyxorna är fortfarande blöta, men det får jag leva med. Det blåser och bullrar. Vinden tjuter. Vågorna ryter och slår in i sittbrunnen. Det är som om någon tömmer ett badkar med kallt vatten över oss. Under de kommande fyra timmarna är det mitt ansvar att hålla kursen, se till att seglen är de rätta och att vi inte kolliderar med ett annat fartyg. Men vi har tur. Vi får bara en uns av lågtrycket, och endast i två dagar.
Så mojnar det. Vågorna försvinner. Storseglet hissas. Focken ersätts med genuan och vi hänger kläder på tork i sittbrunnen. Vi kan ändra kursen bort från Afrika och tillbaka mot Azorerna. Det var ju inte så illa - särskilt inte i efterhand.